Albrecht Dürers Apokalypsen från 1498 är skuren i trä. Rembrandt lät syra fräta fram sina bilder i koppar, och Andy Warhols porträtt av Marilyn Monroe trycktes genom en väv spänd över en ram. Allt detta är grafik, och teknikerna hör till tre av de fyra familjer som tryckkonsten brukar delas in i: högtryck, djuptryck, plantryck och genomtryck.
Familjerna skiljer sig åt i var färgen sitter på tryckformen. I högtryck ligger den på de delar som står kvar när resten skurits bort. I djuptryck ligger den nere i linjer som graverats eller etsats in i en metallplåt. I plantryck ligger den på en helt plan yta, och i genomtryck pressas den igenom hålen i en väv eller en schablon.
Vad är högtryck?
Ett träsnitt skärs i en stock som sågats på längden, så att ådringen löper längs ytan. Träets fibrer och knivens snitt blir en del av bildens uttryck. Trägravyren är en nära släkting och skärs i stället med gravyrstickel i det hårda ändträet, vanligen buxbom. Den ger mycket fina och täta linjer och blev under 1700- och 1800-talen en central teknik för bokillustration.
Träsnittet har sina rötter i Kina, där tryck med skurna träblock utvecklades omkring 700-talet. Diamantsutran från år 868 är ett av de äldsta bevarade daterade trycken. I Europa blev träsnittet en konstgrafisk teknik under 1400-talet, i takt med att boktryckarkonsten växte fram. De första bladen var mest religiösa bilder och bokillustrationer. Käthe Kollwitz använde ofta träsnittet för sina expressiva bilder under första halvan av 1900-talet.
Linoleumsnittet kom under 1900-talet. Linoleum är mjukare än trä och lätt att skära i, men materialet smular och klarar inga riktigt fina linjer. Resultatet blir tydliga former och stora färgytor, och linoleum har blivit en vanlig väg in i grafiken för barn och nybörjare. Från slutet av 1950-talet tryckte Pablo Picasso flerfärgade linoleumsnitt från en och samma platta. Han skar bort en del i taget och tryckte en ny färg efter varje steg.
Hur fungerar djuptryck?
Djuptrycket vänder på principen. Här bär fördjupningarna i en metallplåt, oftast av koppar, färgen. Plåten färgas in, ytan torkas ren och ett fuktat pappersark pressas mot den i en tryckpress, så hårt att papperet drar upp färgen ur linjerna. Trycket är så kraftigt att plåtens kanter syns som en nedtryckt ram runt bilden.
Till familjen hör kopparsticket, där linjerna skärs direkt i metallen med ett stålverktyg. Hit hör också mezzotinten, där plåten först ruggas upp så att den trycker djupt svart och de ljusa partierna sedan poleras fram. Etsning, torrnål och akvatint tar sig ned i metallen på andra sätt.
Etsning
Vid etsning behöver konstnären inte skära i metallen. Plåten täcks med en syrafast etsgrund, motivet ritas fram i grunden med en spetsig nål, och när plåten läggs i ett syrabad fräts de blottade linjerna ned i metallen. Arbetet ligger närmare teckning än gravyr. Rembrandt var en av teknikens främsta mästare under 1600-talet och kombinerade ofta etsning med torrnål. Abraham Bosse skrev den första läroboken i olika etsmetoder redan 1645.
Torrnål
Torrnålen hoppar över både grund och syra. Konstnären ristar linjerna direkt i plåten med en hård, vass nål, som river upp en liten metallkant längs varje linje. Kanten kallas grad. Den håller kvar färg och ger linjen en mjuk, nästan sammetslen kontur. Graden slits ned för varje tryck, så de senare bladen blir ofta mindre skarpa än de första.
Akvatint
Etsning och torrnål ger linjer. Akvatinten, som utvecklades under 1700-talet, ger ytor. Plåten täcks med små korn av ett syrafast material, i dag ofta pulveriserat kolofonium, och etsas sedan. Syran biter runt kornen och lämnar en fin, rasterliknande tonyta. Ju längre plåten ligger i syran, desto mörkare blir tonen. Francisco Goya kombinerade ofta akvatint med etsning.
Vad skiljer plantrycket från de andra?
I plantryck finns inga nivåskillnader alls. Den klassiska tekniken är litografin, där tryckfärgen fastnar på det konstnären tecknat med ett fetthaltigt material och stöts bort av den fuktade ytan runt omkring. Mer om principen, teknikens historia och skillnaden mot offsettryck står i artikeln vad är litografi.
Litografier trycktes först från kalksten, men i dag används oftare en plåt av zink eller aluminium. Eftersom konstnären kan teckna fritt direkt på ytan kommer bladen nära teckningens linjer och toner. Honoré Daumier använde litografin för satir och samhällskritik, och under 1900-talet arbetade Edvard Munch, Henri Matisse och Pablo Picasso med den.
Nära plantrycket ligger monotypin. Konstnären målar direkt på en slät plåt och drar den genom pressen, och resultatet blir oftast ett enda tryck. Därför har monotypin en särställning mellan måleri och grafik.
Hur går genomtryck till?
I genomtryck ligger färgen inte på tryckformen utan pressas igenom den. Principen är schablonens, och schabloner har använts i tusentals år. I Japan skar man redan på 1600-talet ut tunna och detaljrika mönster i behandlat papper, så kallad katagami, för att färga textilier.
Den moderna serigrafin växte fram under första halvan av 1900-talet, till stor del i USA och först för kommersiellt tryck. En finmaskig väv spänns över en ram. De delar som inte ska tryckas täcks med en schablon eller ett ljuskänsligt skikt, och färgen dras genom de öppna maskorna med en rakel. Varje färg kräver i regel en egen ram. Väven var från början av silke, därav det engelska namnet silkscreen. Ordet serigrafi är bildat av latinets sericum, silke, och grekiskans graphein, skriva.
På 1930-talet började konstnärer pröva tekniken som ett eget medium, och benämningen serigrafi fick skilja konsten från det kommersiella screentrycket. Med popkonsten på 1960-talet blev serigrafin särskilt framträdande. Andy Warhol byggde sina tryck på fotografier och upprepade samma motiv i olika färger, och Robert Rauschenberg blandade fotografiska bilder med måleri. Serigrafin ger stora, täckande färgfält och går att trycka på papper, tyg, trä, metall och glas.
Indelningen är inte helt fast. Victoria and Albert Museum i London räknar serigrafin till plantrycken, eftersom både den och litografin trycks från en plan yta. I den indelning i fyra familjer som Grafikens Hus använder får den en egen grupp, eftersom färgen passerar genom väven.
Vad har de fyra familjerna gemensamt?
Trästocken, plåten och stenen kan färgas in på nytt för varje tryck, och samma väv kan tryckas igenom gång på gång. Därför görs grafik i upplagor, och bladen i en begränsad upplaga brukar numreras och signeras för hand. Kopparsticket och mezzotinten användes länge också för att återge målningar. Ett originalgrafiskt blad är däremot ingen kopia av ett annat verk. Bilden har kommit till på tryckformen, och det tryckta bladet är självt konstverket. Där går gränsen mot en affisch eller ett konsttryck som återger en målning. För den som köper konst online är tekniken en av de första sakerna att fråga efter.
Den som vill se skillnaderna på nära håll kan boka ett besök i Nationalmuseums studiesal för teckningar och grafik. Museets samling omfattar cirka 500 000 teckningar och grafiska blad från senmedeltiden fram till år 1900.
Senast faktagranskad: 31 oktober 2026