I dag hänger affischer i nästan varje hem, prisvärda och lätta att byta ut. Men den tryckta affischen har en kortare historia som konstform än man kan tro. På bara ett par årtionden i slutet av 1800-talet gick den från enkel gatureklam till samlade konstverk, tack vare en ny tryckteknik och en handfull konstnärer i Paris.
Färglitografin öppnade gatan
Grunden lades redan 1796, när bayraren Alois Senefelder uppfann litografin, en metod att trycka från en ritad kalksten i stället för från graverade plåtar. Tekniken var billigare och gav konstnären möjlighet att teckna fritt. Det stora språnget kom när litografin lärde sig färg. När flera stenar kunde läggas på varandra i olika kulörer gick det plötsligt att trycka stora, lysande bilder i upplaga.
Just detta tog fransmannen Jules Chéret fasta på. Efter att ha lärt sig tekniken i London öppnade han ett eget tryckeri i Paris 1866 och började klä stadens väggar med färgstarka affischer för teatrar, baler och varor. Många räknar den händelsen som den moderna affischens födelse.
Chéret och Toulouse-Lautrec lyfte formen
Jules Chéret, som levde mellan 1836 och 1932, kallas ofta den moderna affischens fader. Under drygt trettio år producerade han långt över tusen affischer, och hans luftiga, glada kvinnofigurer blev så typiska att de fick ett eget namn, ”chérettes”. För en läsare i dag är de en bild av hela Belle Époque, den sorglösa epok i Paris kring sekelskiftet 1900 då affischen frodades.
Den som gjorde affischen rumsren i finrummet var dock en annan. Henri de Toulouse-Lautrec, verksam mellan 1864 och 1901, förde in samma skarpa blick och djärva komposition som i sitt måleri. Hans första affisch, Moulin Rouge: La Goulue från 1891, trycktes i flera tusen exemplar och blev en omedelbar sensation på boulevarderna. Trots att han bara arbetade ett drygt decennium hann han med ett trettiotal affischer och närmare fyrahundra tryck totalt, ett litet men enormt inflytelserikt verk.
Affischmanin i Paris
Att affischen blivit konst märktes snart på gatan. Under 1880-talet och framåt 1890-talet växte ett passionerat samlande fram som fick namnet affichomanie, affischmani. Paris boulevarder blev ett gratis utomhusgalleri, och de mest eftertraktade bladen jagades av samlare som ville äga dem på riktigt. Reklamen hade blivit något man ville hänga på sin egen vägg, inte bara betrakta i förbifarten.
Här ligger det som gör de tidiga affischerna så speciella. De var beställningsarbeten med ett tydligt kommersiellt syfte, en teater att fylla eller en vara att sälja, och ändå tecknade av konstnärer som la ner samma omsorg som i sina målningar. Spänningen mellan reklam och konst var själva poängen. En bra affisch skulle stoppa en förbipasserande på ett ögonblick, och de fyra eller fem konstnärer som behärskade den konsten byggde ett formspråk som präglar grafisk design ännu i dag.
Mucha och jugendaffischen
Nästa steg tog en tjeck i Paris. Alphonse Mucha, född 1860 och död 1939, formgav i december 1894 en affisch för skådespelerskan Sarah Bernhardt. Bilden, kallad Gismonda, sattes upp på stadens gator på nyårsdagen 1895 och väckte sådan uppståndelse att parisare enligt legenden slet ner exemplar från väggarna för att behålla dem.
Muchas smala kvinnofigurer i flödande dräkter, omgivna av blommor och dekorativa bågar, blev sinnebilden för jugend, den stil som på franska kallas art nouveau. Här nådde affischen sin kanske mest utsmyckade form, där varje bokstav och blomranka var lika omsorgsfullt tecknad som en målning.
Svenska affischkonstnärer
Också i Sverige fick affischen egna mästare. Den äldsta bevarade svenska affischen, en teateraffisch från Stora Bollhuset i Stockholm, finns i Kungliga biblioteket och dateras till 1680-talet, långt före färglitografin. Men det var på 1900-talet som den svenska affischkonsten blomstrade.
Einar Nerman gjorde eleganta teater- och filmaffischer, och Anders Beckman räknas som en av seklets tongivande svenska affischformgivare. Störst inom filmen var Eric Rohman, verksam mellan 1891 och 1949, som gjorde sin första filmaffisch 1915 och lär ha målat flera tusen affischer. Från samma tid minns många filmaffischkonstnären Iwar Donnér, som studerade i Paris på 1920-talet och förde art décons stiliserade formspråk in i svensk affischkonst.
Från original till väggkonst
Det som en gång var samlade original är i dag var mans egendom. Den affisch du köper som prisvärd väggkonst är ett massproducerat tryck, tekniskt släkt med men långt ifrån de signerade litografiska bladen från Belle Époque. Vill du veta var gränsen går mellan en enkel poster, ett finare konsttryck och en numrerad originalgrafik, reder vi ut begreppen i en egen genomgång av affisch. Kunskapen om affischens historia gör det lättare att se vad det är du sätter upp, och kanske också att uppskatta hur mycket konsthantverk som ryms i det som ser ut att vara ren dekoration.
Senast faktagranskad: 18 juli 2026