När Anders Zorn porträtterade Theodore Roosevelt blev det en etsning, inte en målning. Zorn hade Rembrandt som förebild och byggde upp sina motiv med täta skurar av streck i kopparplåten. Han gjorde 290 olika grafiska blad, och etsningarna bidrog starkt till hans framgångar.
Etsningen är en av många grafiska tekniker. I alla tekniker skapas bilden på en yta (ett träblock, en metallplåt, en sten eller en väv) och förs sedan över till papper, i de flesta tekniker på ett sätt som går att upprepa. Var färgen sitter på tryckformen avgör vilken familj tekniken hör till, och den skillnaden lämnar spår som syns på det färdiga bladet. I Sverige brukar man tala om fyra familjer: högtryck, djuptryck, plantryck och genomtryck.
Högtryck: det som står kvar tar färgen
I ett högtryck skär konstnären bort allt som ska bli vitt. Färgen läggs på de partier som står kvar, och de trycks mot papperet. Träsnittet är en av de äldsta formerna i Europa. Enligt Victoria and Albert Museum i London användes tekniken först för att trycka på tyg. I början av 1400-talet togs den i bruk för att trycka bilder på papper, i mässböcker och biblar och på spelkort.
Albrecht Dürer var en av de första som visade hur mycket ett tryck kunde berätta. Hans ”Apokalypsen” från 1498 är skuren i trä, liksom ”Nattvarden” ur ”Stora passionen” från 1510. I Japan blev färgträsnittet en egen konstform. Från 1760-talet trycktes bilderna med flera block, ett för varje färg. De främsta mästarna var Katsushika Hokusai och Utagawa Hiroshige.
Ett träsnitt skärs i ett block som sågats på längden, så att ådringen löper längs ytan. Trägravyren är en variant där bilden i stället skärs i blockets täta ändträ. Käthe Kollwitz hade etsat och litograferat sedan 1890-talet när hon omkring 1920 tog upp träsnittet, inspirerad av Ernst Barlachs arbeten i samma teknik. Enligt Kollwitzmuseet i Köln blev ”Gedenkblatt für Karl Liebknecht” ett av hennes första tryck i tekniken, och sviten ”Krieg” slutförde hon som träsnitt under 1921 och 1922.
Linoleumsnittet kom under 1900-talet. Linoleum saknar ådring och går att skära åt alla håll, men materialet smular och klarar inga riktigt fina linjer. Linoleumsnitt får därför ofta kraftiga former, och tekniken har blivit en vanlig väg in i grafiken för barn och nybörjare. Från slutet av 1950-talet tryckte Pablo Picasso flerfärgade linoleumsnitt från en och samma platta. Han skar bort en del i taget och tryckte en ny färg efter varje steg. Ett blad i British Museum gjordes på det sättet i Cannes i november 1959 och trycktes i tre färger.
Djuptryck: färgen ligger i fårorna
Djuptrycket fungerar tvärtom. Linjerna skärs eller fräts ned i en metallplåt, oftast av koppar. Plåten färgas in så att färgen pressas ned i linjerna, ytan torkas ren och plåten körs genom en press tillsammans med ett fuktat papper. Pressen drar upp färgen ur linjerna och trycker samtidigt in plåtens kant i papperet, så att en nedsänkt ram bildas runt bilden.
Kopparsticket är den äldsta varianten. Linjerna skärs direkt i plåten med ett vasst stålverktyg, och tekniken började användas för tryck på papper under andra fjärdedelen av 1400-talet. Arbetet är långsamt och kräver stor skicklighet. Kopparstick gav konstnärer ett sätt att göra egna bilder, men användes också för att sprida kopior av målningar.
I en etsning skär konstnären inte i metallen. Plåten täcks med ett syrafast skikt, etsgrunden, och konstnären ritar i grunden med en spetsig nål så att metallen blottas. I ett syrabad fräts linjerna ned där nålen har gått. Enligt Victoria and Albert Museum är Rembrandt troligen den viktigaste och mest inflytelserika europeiska konstnär som arbetat med etsning. Abraham Bosse gav ut den första tekniska handboken i etsning 1645, och den förblev konstnärernas främsta hjälpmedel ända in på 1800-talet.
Torrnålen hoppar över både grund och syra. Konstnären ristar direkt i plåten med en hård, vass nål, som trycker upp en sträv metallkant längs varje linje. Kanten kallas grad. Den får sitta kvar och håller färg, så att linjen får en mjuk, sammetsartad kontur. I Salvador Dalís torrnål ”Owl” från 1968 får den suddiga linjen fjäderdräkten att se luftig ut. Graden plattas till i pressen, och därför trycks torrnål oftast i små upplagor.
Akvatinten ger ytor i stället för linjer. Plåten pudras med fina korn av ett syrafast material, i dag ofta kolofonium, och kornen värms fast. Syran äter sig ned runt kornen och lämnar ett mönster av små gropar som håller färg och trycker som en lavering. Ju längre plåten ligger i syran, desto mörkare blir tonen. Tekniken utvecklades i Frankrike på 1760-talet. Enligt Encyclopaedia Britannica gjorde Francisco Goya de flesta av sina grafiska blad i akvatint.
Mezzotinten börjar i mörker. Hela plåten bearbetas med ett tandat verktyg tills den trycker jämnt svart, och sedan skrapar och polerar konstnären fram de ljusa partierna. Det ger mjuka övergångar mellan ljus och skugga. Gravören David Lucas tolkade John Constables oljeskisser och målningar i mezzotint för serien ”English Landscape”, som Constable själv gav ut. Bladet ”A Heath” är från 1831.
Plantryck: fett och vatten stöter bort varandra
Ordet litografi betyder ungefär att teckna på sten. Konstnären tecknar eller målar med en fet tusch direkt på ytan, som förr var en kalksten och i dag oftare är en plåt av zink eller aluminium. Ytan behandlas med gummi arabicum och svag syra, så att de tomma partierna tar emot vatten. Den feta tryckfärgen fastnar sedan bara där konstnären har ritat. Med en sten eller plåt för varje färg kan bilden tryckas i flera färger, som i Käthe Kollwitz färglitografi ”Arbeiterfrau” från 1903.
Mer om principen och skillnaden mot offsettryck finns i artikeln ”Vad är litografi?”.
Nära plantrycket ligger monotypin. Konstnären målar på en slät plåt, eller färgar in hela ytan och torkar bort färg där det ska bli ljust. Sedan trycks bilden över på papper, oftast i en press. Avtrycket blir i regel unikt. Ibland går det att ta ett andra tryck, men det blir mycket ljusare.
Genomtryck: färgen går rakt igenom
I serigrafin, eller screentrycket, spänns en fin väv av silke eller syntetfiber över en träram. Där färgen inte ska fram täpps väven till med lim, lack eller film. Sedan dras en tjock färg över väven med en rakel av gummi, och färgen går igenom där maskorna är öppna. Varje färg får i regel en egen ram, vilket syns i Andy Warhols porträtt av Marilyn Monroe.
Screentrycket började som en kommersiell metod och togs upp av konstnärer i stor skala på 1960- och 1970-talen. Ordet serigrafi är bildat av latinets sericum, silke, och grekiskans graphein, skriva. Det engelska ordet serigraph finns belagt sedan 1940.
Victoria and Albert Museum delar in grafiken i tre familjer och räknar serigrafin till plantrycken, eftersom den liksom litografin trycks från en plan yta. I den svenska indelningen, som Grafikens Hus använder, får den en egen familj eftersom färgen passerar genom väven.
Så syns tekniken på bladet
Varje teknik lämnar sina spår, och flera av dem går att se med blotta ögat:
- En nedsänkt ram runt bilden kommer från plåtens kant och visar att bladet är ett djuptryck.
- En linje med mjuk, lätt suddig kant tyder på torrnål.
- En tonyta som liknar lavering men är kornig på nära håll är ofta akvatint.
- Kraftiga former utan riktigt fina linjer är typiska för linoleumsnitt.
- Stora, jämna och täckande färgfält är serigrafins kännetecken.
Tidiga och sena tryck från samma plåt kan också skilja sig åt. Rembrandts plåt till ”Jungfrun och barnet med katten och ormen” från 1654 trycktes långt efter hans död och arbetades om flera gånger fram till 1906. De senare trycken har linjer som saknas i de tidiga.
Varför är ett grafiskt blad ett original?
Ett grafiskt blad är inte en avbildning av något annat verk. Konstverket är själva trycket, inte plåten eller blocket som det trycktes från. Antalet goda tryck begränsas av tekniken, till exempel när torrnålens grad slits ned, men upplagan kan också begränsas med avsikt. Bladen i en begränsad upplaga brukar numreras och signeras för hand.
Gränsen mellan original och reproduktion är ändå inte helt skarp, eftersom kopparsticket och mezzotinten länge också användes för att återge målningar. Ett originalgrafiskt blad skiljer sig från en affisch eller ett konsttryck som återger ett verk som först gjorts i en annan teknik. När man köper konst online kan ett grafiskt blad och en reproduktion av samma motiv likna varandra på bild.
Nationalmuseums samling av teckningar och grafik omfattar cirka 500 000 blad från senmedeltiden fram till år 1900, med verk av bland andra Rembrandt, Johan Tobias Sergel och Carl Larsson. Bladen kan studeras på nära håll i museets studiesal, som tar emot förbokade besök.
Senast faktagranskad: 31 oktober 2026